Recension från Project15 (2003-10-22)

Unease - A Creative Process in Minor
Kategori: Osignat
Skriven av "Andy Fletcher" (Johan Thorsell)

Första intrycket sägs vara det viktigaste, det vett'e katten alltså för vilken grupp öppnar sin skiva med den bästa låten? Jo, Unease, för alla låtar är bäst. Unease är Patrik Lark (text, graphics) och Tommy (sång, text, instrument). 2 killar från Stockholms mörka hjärta som har startat en "grej" istället för ett band, dom säger sig spela en blandning av synth/rock och det kan jag håla med om, fast jag vill gå lite längre och säga 70th-rock/synth med sköna gitarrslingor och den där hesa/skitiga/Strokes-rösten som skitar ner väggarna när man lyssnar. Visst är det också synth, jo en hel del och det är en blandning av EBM/Industri/Electronica och det är bitvis väldigt mörkt, mörkt som synthen ska vara när den är som bäst. Denna Demo är 8 spår lång med en remix av spår 2 (Beyond the Trivial) som avslutar skivan.

När man lyssnar på texterna så hör man hur tunga, seriösa och självklara texterna är. Det är mörker, uttråkade själar texterna handlar om. Undantaget är spår 4 (Last Page) som handlar om kärlek, den sorgsna versionen men ändå den bästa texten på skivan.

Låtarna har gemensamt att dom går slow, lite gungigt framåt och det är skönt, det är ingen brådska genom låtarna, det är skönt bara. Jag bestämde från början att jag inte recenserar alla 8 låtar noggrant utan tar dom 4 första som enligt mig är dom bästa. Låt 1 (Train Away) börjar med en skön gitarr-slinga och rullar på med en stark refräng. I Låt 2 (Beyond Trivial) kommer synthen fram allt mer med många sköna slingor och bas. Refrängen även i denna låt är stark och skön.
Låt 3 (Drowned in Doubts) är mörk, texten är rå och låten känns naket bra. Låt 4 (Last Page) som är en electronica-ballad är skivans höjdpunkt, texten är suverän och ovanligt ljus. Det som utmärker denna demo är framför allt texterna och den enormt grymma sången som framför allt hörs i Last Page. Band som man kan dra paralleller med är givetvis Depeche Mode, Cat Rapes Dog's mörker känns nära och lite av den skitiga Strokes-känslan framträder i vissa låtar.

Bra skiva, helt enkelt bra.